För vissa är vägen mer rak och utstakad, med någon liten avstickare här och var. Man har hittat sin tydliga väg att gå. Men för mig har vägen varit lite mer krokig och brokig. Jag har oftast inte haft något tydligt mål, vetat vad jag "ska bli" eller exakt vart jag ska. Men jag har valt vägar som verkat roliga, spännande, intressanta, som sedan lett till nya vägar. Vissa vägar har tagits för att jag varit tvungen, andra har lett mig till platser jag inte visste jag ville till, men som visat sig vara platser som jag verkligen tyckt om att vara på.
Många gånger har jag fått höra att jag är så modig som gör det jag vill, som satsar på det jag tycker om. Och så är det kanske på ett vis. Jag har drivit företag i många år nu och varit min egen chef, och haft en frihet som jag både trivts med och eftersträvat. Men för att kunna gå framåt på den vägen så har jag även varit tvungen att springa på andra samtidigt.
När jag drev min barnbutik exempelvis jobbade jag sex dagar i veckan de första åren. Men intäkterna från butiken räckte inte riktigt till att täcka upp alla kostnader och dessutom kunna plocka ut en skälig lön. Så jag frilansade parallellt som grafisk designer, och gjorde jobb åt olika företag. Om det var lugna veckor i butiken kunde jag sitta och jobba med dessa bitar där, men mer hektiska veckor så fick det jobbet göras på kvällarna efter barnen somnat.
Att driva butik och jobba med grafisk design, jag tyckte ju båda bitarna var fantastiskt roliga. Men hade jag kunnat välja hade jag hellre velat lägga allt fokus på butiken, för att få bättre snurr på den och ha den som min främsta inkomstkälla. Men hela tiden var det ett steg framåt, två åt sidan, ett steg bakåt. Som en ekonomisk cha-cha, som aldrig riktigt gick i takt. Eller som en cirkus, där jag behövde spela alla roller samtidigt. Ena dagen en cirkusdirektör med planer och koll på läget, andra dagen sälen som försökte balansera den stora bollen på sin nos. Tredje dagen starke Adolf som kunde bära allting på sina axlar. And so on.
Ja det var kämpigt emellanåt, men samtidigt är jag väldigt tacksam för den tiden. För allt roligt den bar med sig, all kunskap, alla människor och möten. Allt som utvecklat mig och tagit mig dit jag är idag.
När jag lade ner butiken januari 2018 kände jag att jag ville fortsätta jobba med grafisk design i mitt företag, samtidigt hade jag i många år haft en längtan efter att skriva, så nu när tiden och möjligheten fanns sökte jag en skrivarkurs på halvtid. Men trots att jag hade företaget som inkomst och studiebidrag från Csn, behövde jag ändå hoppa in som vikarie på en förskola för att få ihop det ekonomiskt. Och lite så har det alltså sett ut under alla år. Ett pusslande med tid och ekonomi, extrajobb parallellt med studier och företagande. Och lite föräldraledighet inklämt i alltihop. Ja jag har fått göra det jag vill, men jag har även fått göra massa annat för att kunna göra det jag vill.
Så jag förstår att det utåt sett kan se ut som jag är modig, som bara kastat mig ut i det egna företagandet. Men jag skulle inte säga att det handlar om mod, utan om envishet och ett driv. Och om många sena kvällar för att få ihop alla bitarna.
Men samtidigt också en stor glädje i att gå alla de där kurserna och utvecklas och utveckla sina idèer. Att vara sin egen chef, ha friheten att kunna styra sin egen tid, forma sin egen vardag.
Och så länge de positiva bitarna väger över så tänker jag fortsätta på den krokiga, brokiga vägen. Men skillnaden nu är att jag har en egen inre kompass att gå efter, som gör att jag inte behöver gå vilse på samma vis längre. Och trots att jag inte vet exakt vart jag ska, så vet jag iallafall vart jag inte ska. Och jag har en tillit till att allting löser sig på vägen. Om inte så löser jag det.
Och alla varken vill eller kan gå den vägen jag gått. Eller har en önskan om att ta sig någon annanstans.
Men om man har en önskan om förändring, att ta sig till en ny plats, oavsett om det handlar om att börja plugga, byta jobb, få mer tid att leva, starta en loppis hemma på gården, jobba ideellt eller gå den där kvällskursen man länge drömt om, så kan man börja närma sig denna plats med små steg. Även om det är ett pyttelitet steg så tar det en närmare platsen än att bara stå stilla och vänta på rätt tid.
Och har man väl tagit första steget brukar man märka att nya vägar och platser helt plötsligt öppnar upp sig framför sig. Eller kanske är det snarare platser inom sig som äntligen får komma fram i ljuset?